fbpx

Helena Reje

Helena Reje

”Jag kände hur jag lämnade marken, hur jag flög iväg med vinden som om jag vore ett löv. Jag blundade. Kände hur tårarna fanns där innanför ögonlocken, men kände inte att jag grät. För min inre syn rullade filmen. Filmen om mig och min mamma. Hand i hand genom olika landskap, tidsperioder och upplevelser. Vi flög tillsammans. Vi gick utan mark. Jag såg hur vi samtalade, iakttog våra gester. Såg något som liknade skratt. Någonstans hördes musik som spelades, men jag minns inte vad.”

 

Det hon aldrig sa, Helena Reje
Helena är aktuell med sin bok (och föreläsning), Det hon aldrig sa. Att vara efterlevande när en närstående har tagit livet av sig. Chocken, frågorna, det oförklarliga? Helena lägger pussel och söker förklaringar till hur en person kan bli så sjuk, dödssjuk, utan att någon märker något. Hon skapar förståelse kring psykisk ohälsa, och visar på hur även färgstarka personligheter kan brottas med mörkare inre rum.

Helenas relation med sin mamma
Helena beskriver relationen till sin mamma. Hur den byggdes upp, blev så stark, och chocken när mamman en dag tillsynes ”bara lämnade”, genom suicid. Och om tiden som närmast följde. Hur är det att vara efterlevande? Hur hanterar man de många efterlämnade frågetecknen? Och hur upplevs omgivningen?

Psykisk ohälsa
Hur kan vi bli bättre på att främja psykisk hälsa? Hur blir vi mer medvetna och hur kan vi lyfta kunskapsnivån? Hur minskar vi rädslan för att tala om det som kan upplevas obehaglig? Fördomar, tabun, okunskap, och osäkerhet. Och hur tar vi hand dem som blivit kvar om någon dessvärre ändå dör av den psykiska ohälsan yttersta konsekvens, suicid.

Helena om boken
– För mig skulle det idag förmodligen vara omöjligt att skriva om samma berättelse igen. Dels för att de känslor som jag var i då, är så starka att jag tror att det endast kan beskrivas korrekt när man befinner sig i dem. Och dels för att jag delvis är en annan person idag, formad av livet. Jag kan inte skaka fram den där naiva och förskonade versionen av mig själv igen. För hon finns helt enkelt inte längre kvar. Jag kan så mycket mer idag. Vet sådant jag inte visste tidigare. Däremot är jag väldigt glad att jag skrev under vägens gång. Det gör att jag kan ta med mig själv/läsaren/åhöraren på samma resa om igen. Och förmodligen är det just därför min och framförallt min mammas livshistoria hjälpa andra till mer kunskap. Att vi blir bättre på att se varandra. Se varandra på riktigt, se förbi det ögat först ser.

FÖR VEM?
För alla med intresse för psykisk hälsa, psykisk ohälsa, relationer, sorgebearbetning, yttre och inre rum.

”Min hjärna, en muskel som ville förstå vad som händer. Försöker att anpassa sig till den tillvaro som den inte längre förmår att begripa. Motorn ger ifrån sig jämna ljud, påvisar att den arbetar för full hastighet, blir varm. Drar energi. Mycket energi.
Startar upp sig igen likt en dator som håller på̊ att programmeras om. Anstränger sig för att lära sig de nya koderna. Viljan att fungera igen. Förstå̊. Letar efter ett nytt förhållningssätt, som jag inte ville ha.”

Det hon aldrig sa, Helena Reje

SAGT OM BOKEN

  • En bok jag aldrig kommer att glömma. Nina Hofmann Küppers
  • Nu har jag gråtit och skrattat mig igenom boken två gånger. Känner mig privilegierad som har fått läsa. Berättelsen har givit mig mycket. Annica Serrander
  • Från första sidan vill jag inte lägga ifrån mig boken. Så välskriven, så gripande och så mycket kärlek. Lisa Welander
  • En helt fantastisk bok som går rätt in i hjärtat och får en att stanna upp och tänka. Caroline Darcourt

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av kakor. mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng