David Eberhard

David Eberhard

Med sin drastiska humor och glimten i ögat kommer David Eberhard att vända upp och ner på det mesta ni ser runt omkring er. Och på något märkligt sätt tycks allting plötsligt falla på rätt plats.

David är psykiater, författare, debattör och föreläsare som föreläser humoristiskt, tankeväckande och ibland en smula provocerande om allt från ledarskap, valfrihetsstress och kränkta trygghetsnarkomaner till att våga uppfostra dina barn.

Han har under flera år varit en av Sveriges mest efterfrågade föreläsare.

David uppmärksammades stort när han i sin bok “I trygghetsnarkomanernas land” hävdade att vi i Sverige har ett överdrivet behov av trygghet och kontroll av alla möjliga och omöjliga faror. Han följde sen upp succén med ”Ingen tar skit i de lättkränktas land”, en bok där han, försöker förstå hur vi, trots att vi lever i världens mest rättvisa land, känner oss alltmer och allt oftare kränkta.

Hur kommer det sig att dagens människor blir kränkta av nästan allt? I var och varannan dagstidning hittar vi artiklar om människor som upplever sig förfördelade av småsaker. Den moderna människan tycks inte tåla oförrätter och upplever minsta ifrågasättande av den egna personen som kränkande.

Är våra barn bortskämda snorungar? Hur kommer det sig i så fall? Är det en curlande generation föräldrar som nu uppfostrar sina barn? Hur är det att möta dessa prinsar och prinsessor i förskolan och skolan?  I boken ”Hur barnen tog makten” gör Eberhard upp med de så kallade barnuppfostringsexperterna och den barncentrerade uppfostran som präglat västvärlden under flera decennier.

Att lyssna på David – en omtumlande upplevelse
Att gå på ett föredrag med David är en omtumlande upplevelse. Han kullkastar många av de föreställningar vanliga människor går och bär på. Han vågar säga det som andra tänker. Han bygger sitt föredrag med mängder av raljanta, tänkvärda och emellanåt något provocerande exempel. Det gör honom till en perfekt föreläsare för alla ni som har barn eller arbetar med barn. Men inte bara de grupperna har nytta och behållning av hans föredrag.  Behöver ni ställa krav i ert arbetsliv? Gör medarbetare inte som ni tycker? Tror era medmänniskor att de bara har rättigheter? Blir ni störda av allt slöseri med tid på arbetsplatser eller för den delen av allt överarbete eller en lågt prioriterad arbetsmoral? Stör det er att människor inte tar ansvar för vad de gör och att myndigheter gör det i ännu mindre grad?
Då kommer David att förlösa er.

Han har arbetat som chef inom psykiatrin i över tio år och i det arbetet vänt stora budgetunderskott och bristfällig kvalitet till vinst samtidigt som han förbättrat medarbetarindex och minskat köer till vården. Med utgångspunkt i gruppsykologiska processer och psykiatrisk vetenskap har han en helt unik position som föreläsare också om ledarskap och medarbetarskap.

Med sin drastiska humor och glimten i ögat kommer David att vända upp och ner på det mesta ni ser runt omkring er. Och på något märkligt sätt tycks allting plötsligt falla på rätt plats.

David har själv åtta barn och har arbetat med psykisk sjukdom och ohälsa i olika sammanhang sedan 1986.

David har även gästat SVT:s talkshow Skavlan samt fått ett enormt internationellt genomslag för boken ”Hur barnen tog makten” och har kommit att bli en auktoritet inom barnuppfostran.

Om Davids böcker och föreläsningar
David är författare till böckerna ”I trygghetsnarkomanernas land, ”Ingen tar skit i de lättkränktas land”, ”Normalt? Från vansinnesdåd till vardagspsykoser” samt den internationellt omtalade ”Hur barnen tog makten” samt ”Allt är farligt. Cirkulera!”Verksamhetschef vid Prima Vuxenpsykiatri Liljeholmen

”Hur barnen tog makten” (2013)
En debatterande och underhållande bok om curlingpappor, tigermammor och om hur barnen blev kungar i vårt Bolibompaland. I dagens samhälle har ordet uppfostran nästan kommit att bli ett skällsord. Barnen ska inte indoktrineras, utan man ska ”möta barnen på barnens” villkor. Experter av olika slag påtalar för oss hur vi ska göra för att ta hand om våra barn. Det gemensamma för dessa experter är att de varnar för allt möjligt. Eller att de har ideologiskt präglade uppfattningar om vad som är rätt och fel förklädda till vetenskaplig argumentation. Men vad vet vi egentligen om hur vi ska uppfostra barnen? Ganska lite, och bristen på överensstämmelse mellan varningar och fakta är snarare regel än undantag.

Trots allt vet man en del. Utifrån biologisk forskning och psykologiska experiment kan an dra vissa slutsatser. Man vet till exempel att barn är mycket tåligare än vi tror. Man vet att vi föräldrar påverkar våra barns temperament och personlighet betydligt mindre än vi tror. Och man vet att det är oerhört lätt att skapa grupptillhörigheter och kulturer vilka garanterat kommer att påverka våra barns förväntningar.

Man vet också hur barns hjärnor utvecklas och därmed kan man dra slutsatser kring vilka pedagogiska inriktningar som inte kommer att fungera. Att barn – tvärtemot vad vissa så kallade barnexperter påstår – så vet man också att barn inte är kompetenta. Utan någon som helst styrning riskerar detta att leda till att barnen tävlar sinsemellan i mindre uppbyggeliga saker.  Det riskerar leda till att de blir besvikna unga vuxna istället för att ha förberetts på hur vuxenlivet ser ut.

Hur barnen tog makten handlar om hur vi kommit att uppfostra barn. Om man ens får göra det. Hur kunde vi hamna i en situation där ordet uppfostran nästan blivit ett skällsord?

Samtidigt som vi inte får säga emot barnen så varnar vi dem för allt. Den överbeskyddande föräldern har kommit att bli idealet. Inte konstigt eftersom experter berättar för oss hur sköra barnen är. Vi får veta hur man ska göra för att de inte ska ta skada. Vad man ska skydda dem från och vad man inte får säga. Detta stundtals in i minsta detalj så att det nästan är omöjligt för dagens föräldrar att göra rätt.

Barn är tåliga varelser. De är gjorda för att överleva vedermödor som vida överstiger dem som de kommer att bli utsatta för i dagens samhälle. Så ta det lugnt. Genom att ignorera de flesta så kallade experter blir ni förmodligen både lugnare och tryggare föräldrar. Och barnen kommer att klara sig alldeles utmärkt utan samhällets pekpinnar till föräldrarna. Exakt hur man väljer att uppfostra sina barn är sannolikt mindre viktigt. Men genom att följa en del råd om vad man faktiskt vet kan barnuppfostring bli mycket mindre ångestfyllt för föräldrarna. 

”I trygghetsnarkomanernas land” (2006)
Sverige är förmodligen ett av världens genom alla tider absolut tryggaste och säkraste land.  För att inte säga det allra säkraste. Trots det regleras risker som aldrig förut. Problemet med det är att vi lever enligt devisen att ”bara vi skyddar oss mot allting, så kommer vi sannolikt inte att dö”. Men dödligheten är trots allt hundra procent och om vi bara lever för att skydda oss från allt, så riskerar vi att leva lite mindre.

Vad är egentligen farligt? Om man går tillbaka tio eller femton år i tiden ansåg knappast den stora massan att det var ett riskbeteende att cykla utan cykelhjälm. Idag är du en dålig förälder om du låter dina barn göra det. Men är det verkligen så oerhört mycket farligare att cykla idag? Antalet skadade och döda i trafiken har ju snarast minskat.

I boken ”I trygghetsnarkomanernas land” definierar jag kriterier för ”Det nationella paniksyndromet”. Det rör sig om allt från nationell handlingsförlamning vid faktiska katastrofer till statliga dekret om hur vi vadderar vårt liv. Men också om kravlöshet och legaliserat ansvarstagande till myndigheter istället för individer.

Historiskt sett har det inte funnits särskilt stort överlevnadsvärde i att inte försöka säkra sin tillvaro. Men i takt med att allt faktiskt blir säkrare finns det behov av att man ser över vilka faror som är verkliga risker och vilka som bara blir en naturlig fortsättning att varna för trots att de i egentligen mening endast är pyttesmå risker. I ett land som Sverige, vilket är världens mest sekulariserade land, finns det också en institutionaliserad rädsla för döden. För i världens mest sekulariserade land måste man, menar jag, ställa sig frågan:

Vad är meningen med döden?

Tyvärr finns det inget svar på den frågan om det inte finns någonting efter döden. Alltså inte så konstigt att man gör nästan vad som helst för att vaddera sin tillvaro.

Därför curlar vi våra barn på ett sätt som snarast hindrar dem att växa upp och bli förberedda för vuxenlivet. Jag menar att detta är en delförklaring till varför unga människor inte förefaller klara av motgångar lika bra som tidigare generationer. Därför finns det ett överlevnadsvärde att inte vaddera tillvaron för barnen.

Så för att inte fastna i ett alltmer vadderad system bör vi, manar jag, diskutera om det verkligen är till nytta för oss att skydda oss till varje pris. Vi bör lyfta frågan som ett potentiellt problem och se faror med nya perspektiv. Dessutom bör vi begränsa myndigheters uppdrag till att röra mellanmänskliga faror och inte det som individen borde avgöra själv. Dessutom bör vi uppmuntra barnens väg till att bli vuxna självständiga individer istället för att bara maximera deras yttre trygghet. Det finns nämligen ingen koppling mellan människors grundtrygghet och en vadderad tillvaro av de skäl jag tidigare angett.

Självklart ska vi inte låta barnen ta fullkomligt onödiga risker och det kan ibland vara svårt att värdera var gränsen går. Men en allmän diskussion som inte bara syftar till vaddering och att den som ”säkrar mest vinner” skulle hjälpa oss att bli bra föräldrar.

Istället borde i så fall devisen vara: ”Den som lever mest vinner”
Och glöm inte: ”Vi ska alla dö!”

”Ingen tar skit” (2009)
Hur kommer det sig att dagens människor blir kränkta av allt? Det går knappt att läsa en dagstidning utan att någon känt sig kränkt. Jag menar att det finns flera förklaringar till varför den moderna människan inte tål oförrätter och faktiskt ofta upplever saker som kränkande utan att det överhuvudtaget har skett det minsta lilla fel.

Om man jämför människorna i dagens samhälle med vad tidigare generationer var tvungna att utstå under sin livstid framgår det tydligt att vi har det extremt bra. Ju bättre vi får det desto mer klagar vi. Vi har det bra, men så länge andra i vår omgivning har det ännu bättre så ser vi det inte. Ju bättre vi får det, desto mer av livet förväntar vi oss – alltså kan vi fortfarande vara missnöjda.

”Tar ingen skit” beskriver hur vi alla i världens mest rättvisa land känner oss allt mer förfördelade.

”Normalt? – från vansinnesdåd till vardagspsykoser” (2011)
Boken ”Normalt?” är en psykiatrilärobok för precis alla. Den beskriver hur man arbetar inom psykiatrin och vilka diagnoser olika personer kan lida av. Den problematiserar också var gränsen mellan friskt och sjukt går. Om man går flera decennier tillbaka var det stora problemet inom psykiatrin att diagnoser var extremt stigmatiserande. Det innebar att människor inte sökte hjälp.

Många förändringar har gjort att man kunnat minska självmordsfrekvensen till nästan hälften. En uppgift som inte är särskilt välkänd i media. På det hela taget har det alltså skett en revolution inom psykiatrin varför människors lidande sannolikt borde vara långt mindre idag än förr.

”Allt är farligt. Cirkulera!”
En liten underfundig bok med mina tweets och dikter. Den handlar om rättvisa, folkbildning och dessutom ingår ett flertal krönikor om allt möjligt. Jag har skrivit dikter i hela mitt liv. Att våga ge ut dem är för mig större än alla tidigare böcker. Men de är förstås dolda i allt möjligt. En bok med klokskap och klurigheter. Och en kärleksdikt som inledning…

 

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av kakor. mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng