Utveckling börjar alltid med mänskliga möten

men varför är vi så rädda att mötas?

En fantastisk dag i förra veckan tog jag en promenad i vårsolen. Tankarna flödade men i lugn takt som för att hålla samma tempo som naturen och vårljuset. Sammantaget skapade det ett lugn och en harmoni helt synkroniserad med naturens tappra försök att stampa igång våren.

Mot mig på gångstigen kommer tre pojkar som jag genast uppfattar som ensamkommande flyktingbarn. Varför vet jag inte men det var min första tanke. Måste erkänna att jag blev lite orolig – jag inser att jag är drabbad av vår kollektiva rädsla för främlingar. En av pojkarna har kryckor som han använder för att ta sig fram på stigen. Jag vet inte varför men kryckorna gör mig lugnare.

Ett ben är borta, amputerat tänker jag, samtidigt som jag bestämmer mig för att dessa tre pojkar är från Afghanistan. Blev han av med sitt ben av samma typ av landmina som tog min son Jespers liv vid ett uppdrag i Afghanistan i november 2005. Jesper pratade ofta med värme om människorna i Afghanistan. Han hade säkert tagit kontakt och börjat prata med killarna. Sån var Jesper.

Pojken som saknar ett av sina ben från knät kämpar för att hänga på sina kompisar. Vem är de, vad har de varit med om, var bor de? Jag vill prata med dem. Fråga hur de har det och hur det känns att vara i Sverige. Känns det bra nu? Har de allt de behöver?

Men jag tar inget initiativ som leder till ett samtal med killarna på gångstigen. Vi passerar varandra utan att få kontakt. Jag kunde inte släppa tanken på dessa pojkar på flera timmar. Varför tog jag inte initiativ till ett samtal och en kontakt. Så svenskt att låta tystnaden gå före det oväntade samtalet. Kommer ändå fram till att det aldrig är försent att ändra på saker och ting. Vad kan jag då göra för att inspirera och bidra till att mänskliga möten kan äga rum i större omfattning.

Jag kom fram till att jag sitter på den bästa verktygslådan för att göra skillnad. Jag har möjligheten att bidra med att sprida kunskap om vikten av mänskliga möten och konsten att våga ta kontakt. Många av våra föreläsare är ju människor som kan det här med att modigt ta initiativ till mänskliga möten. Vi lever i en tid då vi mer än någonsin behöver varandra samtidigt som vi verkar mer rädda än någonsin för det främmande.

Därför har vi bestämt oss för att under våren lyfta fram föreläsare på temat mänskliga möten. Därför kan vi nu presentera följande föreläsare som inget hellre vill än att vi i större omfattning skall mötas och fortsätta utvecklas tillsammans.

/ Anna Jonsson

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av kakor. mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng